Ögonvittne på djurfabriken-Annika Nilsson, aktiv i Djurrättsalliansen
Ögonvittne på djurfabriken
Sälsboda gård, Värmland. Stanken och värmen slår mig i ansiktet så fort jag öppnar ladugårdsdörren. I en stor gammal lada, där smutsen hänger i tjocka remsor från tak och väggar, finns slaktsvinen. Första gången Sälboda filmades var vår första syn grisar isolerade i en sjukbox. De hade mycket stora bölder, hostade och var mycket svaga. När vi nu är där för andra gången, är de inte kvar.
Det sticker i min näsa när jag andas, det är en sån obeskrivlig doft här. Grisarna är täckta av sin egen avföring och glider runt på det ohalmade betonggolvet. Svaga grisar ligger ihoptryckta i hörnen i nästan varje box. På flera ställen står grisar bredvid och biter på de svaga grisarnas svansar. Många har ingen svans alls utan bara en svart liten knopp, en sårskorpa. En del grisar är så svaga att de inte orkar reagera när de andra biter på deras svansar eller öron. De orkar inte resa sig upp när andra springer över dem. Ett flertal grisar har gigantiska navelbölder. De är så stora att de nästan släpar i marken. Haltande grisar. Grisar som sitter som hundar – de ser helt apatiska ut. En gris har ett stort öppet sår på sin rygg. Bredvid honom sitter en gris och bitter på gallret, jag ser mig om och iakttar många som gör likadant.
Den ena vidriga synen avlöser den andra. När jag tror att det inte kan bli värre ser vi hur några grisar står och rycker och äter på något genom gallret från boxen bredvid. Plötsligt ser jag en livlös, grå klöv sticka fram mellan gallret och de andra grisarnas munnar. Jag ställer mig på en kant och vad jag ser kommer jag aldrig att glömma. På golvet nedanför mig, bakom en vägg, ligger en död gris. Den är grå i färgen och hela bakdelen är uppäten. Grisarna i boxen bredvid fortsätter konstant att slita i den döda grisen. Vad är det för människor som har ansvar för dom här djuren? Har de sett grisen ligga och kämpa för sitt liv och bara ryckt på axlarna och gått vidare? I var och varannan box härinne ligger grisar som inte reagerar alls när man kommer fram. De står på tur. Vi såg att något var galet bara vi gick förbi, det kan inte en bonde som ska vara där dagligen missa. Varje dag ska det tas bort avföring och fyllas på med ny halm.
Något som dessa grisar verkar ha varit utan ett bra tag. Båda gångerna som vi varit här har varit på dagtid. Inte någon av gångerna fanns det spår av halm. Det är inte en slump. Här lever grisarna på betong, förmodligen alltid.
Verkligheten på Sälboda gård har borrat sig djupt in i mitt minne. Det var oerhört viktigt för mig att låta sanningen där inifrån komma ut till omvärlden. Ett ställe som detta borde verkligen aldrig, aldrig få finnas.
Annika Nilsson, aktiv i Djurrättsalliansen
Annika Nilsson är alltså en av personerna i filmteamet bakom materialet till Ett liv som gris. Under två års tid har hon besökt många grisfarmer runt om i Sverige.
– Vi ville visa verkligheten bakom väggarna. Trots att jag var förberedd på att grisindustrin dras med stora djurskyddsproblem, så blev jag chockad över vad vi såg.
Filmteamet har besökt slumpmässigt utvalda gårdar över hela Sverige. De har noggrant gått från byggnad till byggnad för att få en rättvisande bild av hela uppfödningen.
– Väl på plats var jag så fokuserad på vad vi skulle göra och jag fick skjuta undan känslorna. Men efteråt slår det emot en vad man har sett. Vissa individer etsar sig in i minnet extra tydligt. Som när man sett en gris som blir hackad på och är så försvagad att den inte kan komma undan. Eller motbjudande scener, som grisar som äter på ruttna kadaver. Eller stora, infekterade bölder och fluglarvsangripna sår… ja, det är många bilder som tar plats i minnet, säger Annika Nilsson.
Filmteamet har mött både rena vanvårdsfall och gårdar där djuren levt under omständigheter som inte direkt orsakar några rubriker. Men grunden för dem är detsamma: tio slaktsvin på nio kvadratmeter och suggor som ständigt ska producera nya smågrisar.
– Det är en sådan konstgjord miljö för dem och jag förvånas över att grisindustrin kommer undan med att vara konstruerad såhär. Att föda upp ett bökande hovdjur som grisar på betong – är inte det en helt befängd idé? Finns det någon som rakryggat kan ställa sig upp och säga att det är i linje med djurens naturliga beteende och djurskyddslagen?
För Annika Nilsson har det känts svårt att se så många grisar vanvårdas och inte kunna göra någonting konkret åt det på plats.
– Att möta deras blickar och veta att detta är det enda de har; den här miljön där jag får svårt att andas efter en halvtimme och de halkar omkring i sin egen avföring – det är hela deras liv. Det är därför jag tycker att man inte kan välja att blunda för det här. Det är liv det handlar om, det är individer som tänker och känner. Vi måste våga se dem och ta ansvar därefter, säger hon.