Den första tiden

Många små grisar kommer till världen direkt på hårda betonggolv, och de kommer att leva och dö utan att någonsin ha upplevt något annat. Enligt lag ska alla grisar, men framför allt suggor som snart ska föda, ges tillgång till ”strö av halm eller annat jämförbart material”. Vilda grisar som ska föda bygger ett avancerat bo av grenar och mossa, så välisolerat att det håller en temperatur på 20 grader även om grisarna föds på vintern. Även hos hårt avlade suggor i grisindustrin finns en stark instinkt att bädda och bygga ett bo inför sin förlossning och för sina kultingar. Detta är en av anledningarna till att de ska ges tillgång till halm att bygga med – något som vår undersökning visat inte följs på svenska gårdar. För att öka produktionen har man avlat fram suggor som föder onaturligt stora kullar, uppemot femton kultingar i en kull mot det naturliga på runt fem. Det leder till en hård konkurrens kring mat och värme, och i snitt en till två kultingar i varje kull dör innan de blivit fyra veckor. Trots det är ekvationen lönsam för grisproducenten.
När griskultingarna bara är en månad gamla tas de ifrån sin mamma, så att hon ska kunna insemineras igen. Naturligt diar grisar i fyra månader, och lever i nära kontakt med sin mamma mycket längre än så.

”Slaktsvinsstadiet”

När grisarna är tre månader gamla och väger cirka 25 kilo klassas de som slaktsvin, vilket ofta innebär att de säljs till en annan gård. De grupperas med andra grisar av samma vikt, där en box på nio kvadratmeter kan rymma tio individer. De får leva i dessa boxar i ytterligare omkring tre månader innan de skickas till slakt, vid en vikt på runt 100 kilo. Man har avlat grisar för en extremt snabb tillväxt, något som ger djuren problem med bland annat smärta i ben och leder. Det är inte bara trångt i slaktsvinsstallet, det är också smutsigt, bullrigt, och oerhört dålig luftkvalitet. Var tionde gris har problem med luftvägsinflammationer på grund av ammoniak och damm, och då lever de ändå bara sex månader. Grisar, som är mycket renliga djur – och som, om de får välja, håller sin toalettplats långt ifrån mat och sovplatser – tvingas leva i sin egen avföring.
Det allra största problemet för grisarna är kanske ändå att de har så oerhört tråkigt. De har absolut ingenting att sysselsätta sig med mellan de två-tre måltiderna om dagen, och frustrerade och uttråkade skadar de varandra med ständiga slagsmål. De flesta grisar har sår någonstans på kroppen, riv- och bitskador som inte sällan utvecklas till bölder.

Beteendestörningar

Understimulerade djur, liksom människor, drabbas av ångestliknande symptom, depressioner och beteendestörningar. Vissa grisar blir apatiska av den kala miljön i köttfabrikerna. De sitter då och stirrar framför sig med tom blick, andra utvecklar stereotypa beteenden som att bita på gallren. Det förekommer att grisar skrapar sina trynen blodiga mot betonggolvet i desperata försök att få göra det trynen är till för – böka i jord. Grisar biter av varandra svansar och öron i sin desperata jakt på något att göra. En svensk studie från 2004 visade att 7 procent av grisarna har skadade svansar.

Avelsdjurens liv

De enda grisar som blir äldre än sex månader är de som ska användas för avel. Suggorna finns ute på de gårdar som har smågrisuppfödning, medan galtarna finns på särskilda avelsstationer. En avelssuggas liv går ut på att vara dräktig, föda så många ungar som möjligt och sedan skiljas från dem efter bara en månad. Sedan upprepas processen; insemination – dräktighet – födsel – digivning – ungarna tas bort. Minst var tredje svensk sugga lider av smärtsamma liggsår, framför allt på skuldrorna. Liggsåren kommer sig av att hon ligger på hårt underlag i kombination med att hon ger di åt onormalt stora kullar vilket i sin tur gör att hon magrar av.
De flesta suggor görs dräktiga genom insemination. Galtar finns ute på gårdarna men bara med syftet att stimulera suggorna att komma i brunst. Dessa galtar lever ensamma i små boxar och har mycket torftiga liv. På avelsstationerna hålls galtar som pumpas på sperma, men som aldrig får träffa en sugga.
Suggorna får leva så länge de föder tillräckligt många ungar och är tillräckligt friska för att vara lönsamma, i medeltal knappt tre år. Deras kött är inte mycket värt på marknaden, och det blir allt vanligare att svenska suggor skickas utomlands för slakt, bland annat till Tyskland där slakterierna betalar någon krona mer per kilo.

Transporter

De flesta grisar transporteras två gånger under sitt liv: från uppfödningsgården till slaktsvinsgården, och sedan därifrån till slakteriet. Många suggor transporteras mellan gårdarna i en så kallad suggpool flera gånger om året. Varje år skadas eller dör 14 000 grisar under transporter i Sverige. Hos Scan med flera förminskas siffran med att det inte är många promille av det totala antalet, men vad spelar det för roll för den enskilda individen? Ofta blandas grisarna med främlingar i de trånga bilarna, vilket leder till slagsmål. En annan vanlig orsak till skador och dödsfall är överhettning.
Branchföreningen Kött- och charkföretagen, KCF, har bekostat en studie med syftet att ge dem underlag för att driva en kampanj för att höja den idag tillåtna transporttiden på åtta timmar till tolv timmar. Studien blev en besvikelse för de ansvariga då den redovisades i oktober 2009: ”Resultaten visar att ju kortare transporten är, desto bättre.”
Många konsumenter låter sig förledas av idylliska begrepp som ”närproducerat” – som om betongfabriker bara fanns någon annanstans. Men att grisen fötts upp i samma län som affären som säljer dess kött betyder inte att den inte transporterats tvärs över landet för att slaktas eller att dess levnadsförhållanden varit bra.

Slakt

Varje år dödas tre miljoner grisar på svenska slakterier. Det är en gris var tionde sekund. Det går oftast till så att grisarna motas in i en slags hiss som leder ner i ett koldioxidschakt. Grisarna tvingas att andas in gasen, som sticker i lungorna och ger dem kvävningskänslor. Total panik utbryter i den trånga hissen. Efter någon minut är grisarna medvetslösa och hängs upp i ena foten i ett rullband. En slaktare skär ett djupt sår i halsen på varje medvetslös gris, vilket gör att de blöder till döds. Sedan skickas kroppen in i skållkaret för att göras ren, pälsen bränns bort med eld, griskropparna klyvs och styckningsprocessen påbörjas. Snart går grisarna inte att känna igen.
Slakterierna blir allt färre för varje år, vilket leder till längre och längre transporter och fler djur som ska passera slaktlinjen varje minut. Förra året blev grisar vid minst sex tillfällen skållade levande på svenska slakterier, då personalen missat själva avblodningen.

Källor

• ATL (2009). Långa transporter stötte på patrull. www.atl.nu, 2009-10-12.
• Djurens Rätt (2006). Grisarnas liv och död – en rapport om hur grisar behandlas i Sverige.
• Jordbruksverket (2009). Animalieproduktion. Års- och månadsstatistik.
• EFSA (2004). Scientific Report of the Scientific Panel for Animal Health and Welfare on a request from the Commission related to welfare aspects of animal stunning and killing methods.
• Svenska PIG (2009). Bogsår – förekomst och riskfaktorer. Nr 42, april 2009.
• Svenska Djurhälsovården (2008). Magsår hos svenska grisar – besättningsbundet. Djurhälsonytt, 2008-06-23.
• Sveriges Radio P4 Halland (2009). Skickas till Tyskland för slakt. 2009-05-28.
• Sveriges Radio Ekot (2008-2009). Ekot granskar grisfabriken i Sverige. www.sr.se
• Svensk Gris (2004). Vilka grisar biter? Nr 5 2004.