Som djurskyddsinspektör under drygt 30 år var mitt jobb att försöka se till att djurskyddslagen efterlevdes ute på gårdarna. Den säger att alla djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom samt att djur har rätt att utöva sitt naturliga beteende. Lagen är en kompromiss mellan djurskydd och ekonomi, men det är djuren som drar det kortaste strået i den kompromissen.

Griskultingar får kastreras utan bedövning och grisar kan inte få utlopp för ett naturligt beteende då de inte kan böka på ett betonggolv. De tekniska utgödslingssystemen omöjliggör för många grisstallar att ha tillräckigt med strömedel. Grisen är ett intelligent djur, som vistas i stimulansfattig miljö och det är tveksamt om det överensstämmer med lagens intentioner.

Vid oanmälda inspektioner är det få grisgårdar där djuren har tillräckligt med halm för att kunna böka och ligga mjukt. När man projekterar nya grisstallar sker det i från djurskyddsbestämmelsers mininivå. Det är inte optimalt för djuren, men kostnadseffektivt då det är fråga om att producera mesta möjliga till minsta möjliga kostnad.

I många slaktsvinstallar har svinskötarna andningsskydd och hörselskydd vilket vittnar om att miljön inte heller är bra för djuren – som vistas där ständigt. Det kan konstateras att en stor del av våra slaktsvin har påvisbara lungförändringar vid slakt.

De människor som sysslar med grisuppfödning befinner sig i ett system och gör så gott de kan, de gör helt enkelt som alla andra. De levererar en produkt som samhället efterfrågar, enligt samhällets bestämmelser. Konsumenten saknar ofta kunskap och valfrihet och väljer den billigaste, storskaligt producerade och industrialiserade varan framför en dyrare produkt som kommer från djur som kunnat utöva ett naturligt beteende under sin livstid.

Göran Gustavsson, djurskyddsinspektör under 30 år